Bågjaktsforskning i Minnesota

Under hösten1992 och 1993 har Wendy Krueger samlat in information från mer än 13800 dagars bågjakt. Hon visar på mindre än 13% skadeskjutningsrisk för normala amerikanska bågjägare vid jakt på vitsvanshjort.

Wendy´s artikel "Aspects of wounding of white-tailed deer by bowhunters" publicerades i Augusti 1995. Den har givetvis rönt stort intresse från amerikanska viltvårdsmyndigheter, allmänhet och bågjägarorganisationer.

Camp Ripley

Samtliga jakter har skett på det militära övningsfältet "Camp Ripley" i staten Minnesota i Nordvästra USA. Basen ligger vid Missisippiflodens västra strand och har en areal på 21 417 hektar (ha), av denna yta utgörs 16092 ha av jaktmark. Endast en inpassering finns, något som underlättat de intervjuer och den kontroll av jägarna som skett. Varje höst håller man två jakter som vardera omfattar två dagar, vanligen över en helg. Området har endast varit tillåtet för bågjakt. Jägarna har ansökt om jakttillstånd, som lottats ut bland de sökande. Totalt jagade 7300 jägare under tvåårsperioden. Varje jägare hade rätt att fälla högst en hjort, oberoende av kön.

Tillvägagångssätt

Jägarna släpptes in 05.00 på morgonen, då bilens registreringsnummer och namn på föraren, samt eventuella medpassagerare noterades. Varje jägare erhöll ett informationsblad med karta. Alla fällda hjortar undersöktes vid den kontrollstation som satts upp vid utpasseringen av Minnesota Department of Natural Resourses. Jakten följde i övrigt lagar och regler i staten Minnesota´s jaktlagstiftning. Antalet bågjägare per 100 ha (1 km2) varierade mellan 0,4 till 24,6 st, medeltalet var 9 jägare. Marken håller mellan sju och femton hjortar per100 ha, dvs samma täthet som hyggliga mellansvenska rådjursmarker. Camp Ripley har en hög andel hornbärande hjortar och intresset att jaga på övningsområdet har varit stort bland bågjägarna.

Insamling av data

Det första året skötte tretton personer insamlandet av data och intervjuer med jägarna. Inför 1993 utökades antalet funktionärer till 20 personer, främst för att det tillkommit ytterligare 500 tillstånd att jaga per dag. Personalen fick grundlig träning, så att inga tolkningsfel skulle kunna uppstå. Varje enskild uppgift sköttes av i huvudsak samma personer under de fyra jaktdagarna/år.

En orsak till statistiska fel i tidigare undersökningar har varit ett odefinierat språk. Istället för att t ex fråga om djuret skadats, så ställdes frågan om jägaren träffat viltet. En mängd uttryck behövde förtydligas för att resultatet skulle gå att behandla statistiskt. Man underökte inte bara skadskjutningsfrekvensen utan också jakttrycket, jägartäthet relaterat till fällda hjortar, benägenhet att skjuta, tidpunkter för skott osv.

IR-undersökning

Beroende på områdets stora yta kunde inte skallgångsundersökningar göras för att söka efter döda hjortar. Man använde istället värmekamera från helikopter. Utrustningen kalibrerades på döda hjortar och bedömningen var att man kunde finna hjortar upp till 40 timmar efter att de dött. Överflygningarna gjordes efter en tvådagarsjakt. Den lades upp längs linjer och varje värmekälla som avtecknades, markerades med satellitnavigator-GPS. Av 181 undersökta värmekällor, fann man totalt fyra döda hjortar, dessa kunde inte verifieras som bågskjutna. Övriga registrerade värmekällor var vägskyltar, vattenpölar, metallskrot och stenblock.

Bågarna

Under de totalt åtta jaktdagarna fälldes 678 hjortar, 98% av jägarna använde compoundbåge och 2% använde recurvebåge. Av hjortarna sköts 66% i rena sidoskott, 28% i sneda frånskott (quartering away), 3% var rakt framifrån, 2% var bakifrån och mindre än en procent var skott rakt nedåt. Den genomsnittliga dragkraften för compoundbågar låg på 294 N (65 pound) och varierade mellan 186-449 N (41-99 pound). För recurvebågar var den genomsnittliga dragkraften 257 N (56.3 pound) och varierade mellan 204-309 N (45-68 pound).

Tidigare undersökningar

Wendy Krueger har samtidigt gjort en genomgång av tidigare undersökningar. Vissa av dessa undersökningar har skett per brev efter jakten, en del var intervjuer med jägarna direkt efter jakten och i endast ett fåtal fall har marken undersökts efter jakten. Ett flertal undersökningar har skett med ett så litet underlag, att de inte kan ge statistisk säkerhet. I samtliga tidigare undersökningar brister definitionen av uttryck som "skadskjutning, funnen andel hjortar, förlorad andel hjortar", vilket medför svårighet att med statistisk säkerhet tolka resultaten.

Faktaruta vitsvanshjort

Vitsvanshjorten förekommer från Kanada i norr till Brasilien i söder. Den har inplanterats i Nya Zealand och Finland. Lever i alla förekommande terrängtyper. I Europa kallar man ofta felaktigt vitsvanshjorten för "rådjur", den kända barnboksfiguren "Bambi" är t ex en vitsvanshjort. Ordning: Partåiga hovdjur (Artiodactyla). Familj: Hjortdjur (Cervidae), 16 släkten med totalt 36 arter. Underfamilj: Odocoilinae, 9 släkten med totalt 16 arter, (samma familj som bl a älg, ren och rådjur). Art: Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus), kroppslängd 150-180 cm, vikt 18-136 kg, mankhöjd 81-102 cm, grenade horn framåt-inåt, 7-8 taggar per hornstång. Sommarpäls rödbrun, vinterpäls gråbrun, buken, lårens insidor och svansen vita. Den nyfödda kalven rödbrun med vita fläckar.

Wendy Krueger har gjort denna undersökning som examensarbete (Master of Sience). Hon bor i West Virginia och jagar själv med gevär.