Sammandrag av forskningsrapport:

Bow & Arrow hunting for whitetailed deer on Medway Plantation South Carolina

Viltbiologen Richard T. Morton, från South Carolina, USA har undersökt bågjaktens effektivitet på vitsvanshjort. Jakten skedde på Medwayplantagen i kustslättlandskapet i södra South Carolina. Under projektet användes eftersökshund.

Normalt är all användning av hundar totalt förbjuden vid hjortjakt i de flesta av USA´s stater. Det betyder att användande av eftersökshund också är förbjuden! För svenska öron låter detta främmande, men jaktkulturen skiljer sig olika länder emellan. Undersökningen visar klart att bågjakt är mycket effektiv och djurvänlig, samt att användande av eftersökshund ger en högre grad av återfinnande.  

Förutsättningar

Medwayplantagens yta omfattar 2429 hektar. Vegetationen består mest av tallskog och ädellövskog samt blandskog däremellan. Hjortpopulationen är ca 35 hjortar per 100 hektar. Mellan 150 och 200 hjortar fälls årligen av de ca 20 medlemmarna i jaktlaget som arrenderar marken. Jaktsäsongen löper från 15:e augusti till 25.e november.

Erfarna jägare

De 22 bågjägare som deltog i försöksjakten hade i genomsnitt 13 års erfarenhet och 89 hjortar per jägare fällda med pil och båge.  All jakt skedde från torn eller plattformar i träd, placerade vid foderautomater. Direkt efter varje skott fyllde jägaren i ett formulär, där bågjakterfarenhet, utrustning, förhållanden vid skottet och viltets reaktioner redovisades. Eftersökshundar användes så snart hjorten inte föll inom synhåll för jägaren. Vid varje eftersök väntade man minst en timme innan eftersöket påbörjades, dvs samma förfarande som under svensk jakt.

Utrustning

Samtliga jägare använde compoundbåge, den genomsnittliga dragkraften var 281 N (62 pound). Den genomsnittliga dragkraftsreduktionen (letoff) var 52%.  Sju hjortar (11,5%) fälldes av jägare som använde pilhylla med överdrag.  De flesta jägarna (80%) hade en dragkraft på sina bågar mellan 232 och 318 N (51 och 70 pound). De flesta hjortar fälldes av jägare som använde sikte (97%) och avtryckarmekanism (74%). Materialet i pilen var av aluminium i 88,5% av fallen och av kolfiber i resterande 11,5 %. Pilens styrfenor var i 85 % av fallen kalkonfjädrar.

Hälften av hjortarna fälldes med trebladiga spetsar och resten med fyrbladiga, den genomsnittliga vikten på spetsarna var 8.3 gram (128 gr).  Tornens medelhöjd var 8,2 meter, 73% var 6 meter eller högre.

De flesta (80%) av hjortarna fälldes på eftermiddagen eller i skymningen.  Det genomsnittliga skjutavståndet var kortare än18 meter! Ett avstånd som kan verifieras av både danska och tidigare nordamerikanska undersökningar.  Skjutavstånden var i 90% av fallen mellan 10 och 18 meter.  Hjortarna betecknades som varska i 54% av fallen när de sköts, resterande 46% var lugna.

De flesta hjortar fälldes när de betade (59%), en tredjedel stod stilla och 8% var i rörelse/gick.

Skottvinklarna varierade från full bredsida 55%, sneda frånskott 20%, sneda motskott 15%, spetsskott (rakt framifrån) 7%, rakt bakifrån och rakt uppifrån 1% vardera.

Tecken vid skott

Reaktionen vid träff var i övervägande delen av fallen (68%) fullt språng med svansen nere.

Eftersöken visade att 68% lämnade ett klart blodspår, 23% lämnade blodstänk, 5% lämnade tarm/våm material, benfragment fann man i 2%, muskelvävnad och hår i vardera1% av fallen.

Flyktsträcka

Den genomsnittliga flyktsträckan för hjortarna var 100 meter, 75% gick kortare än 91 meter (100 yards).

I 96% av fallen blev hjorten inte skrämd av eftersöket.  I 95% av fallen fann man hjorten död, i 3% var hjorten levande men vid medvetslöshetens rand och i 2% av fallen var hjorten vid liv och vital.  Eftersöken tog i genomsnitt 30 minuter från det att hunden sattes på spåret.  Flyktsträckans längd var klart associerad till hjortens position när den blev skjuten, hjortar som sköts i full bredsida var mindre benägna att gå längre än 91 meter jämfört med de som sköts i andra positioner.  Hjortar som fälldes med trebladiga spetsar gick i genomsnitt 102 meter medan de som fälldes med fyrbladigaspetsar gick 99 meter.

En intressant iakttagelsevar att hjortar där pilen passerade helt igenom djuret gick i genomsnitt 104 meter, medan de där pilen inte passerade igenom gick 90 meter.

Penetrering helt igenom hjorten skedde i 83% av fallen när pilar med trebladiga spetsar användes och i 59% av fallen med fyrabladiga spetsar.

Den här studien rapporterar mycket höga återfynd (98%) jämfört med tidigare undersökningar. En grupp erfarna bågjägare under förhållandevis kontrollerade jaktsituationer, samt användandet av eftersökshund, gör att undersökningen i mycket större omfattning än tidigare studier kan appliceras på skandinaviska förhållanden.