Statens Naturvårdsverk Promemoria 1990-11-05

JAKT MED PIL OCH BÅGE - ett beslutsunderlag

 
STATENS NARURVÅRDSVERK
Naturresursavdelningen
Enheten för faunavård och jakt
Avdelningsdirektör Per Bjurholm

PROMEMORIA 
396-4164-90 Nj
1990-11-05


JAKT MED PIL OCH BÅGE - ett beslutsunderlag

1. Lagstiftning

Vid 1931 års riksdag väcktes två motioner med krav på att regeringen skulle vidta åtgärder för att förhindra "de svenska villebrådsstammarnas fortgående utarmning". Motionerna ledde till att en utredning tillsattes som kom att föreslå en rad inskränkningar bl a beträffande vilka jaktmedel som fortsättningsvis skulle få användas vid jakt. Bland de jaktmedel som föreslogs bli förbjudna ingick "pil".

Som en följd av utredningen beslutade riksdagen om en ny jaktlag (1938:274) och en ny jaktstadga (1938:279). I den nya jaktlagstiftningen infördes ett förbud mot att använda "pil" vid jakt.

Jaktstadgan (1938:279) genomgick en genomgripande översyn 1967 varvid alla jaktformer som inte uttryckligen tilläts, blev förbjudna. Pil och båge förblev förbjudna jaktredskap också i 1967 års jaktstadga.

Jaktlagstiftningen moderniserades 1987. En helt ny jaktlag (1987:259) och en ny jaktförordning (1987:905) infördes. Även av denna nya jaktlagstiftning framgår att jakt med pil och båge fortfarande är förbjudna jaktredskap.

Bakgrunden till förbudet mot att använda pil och båge vid jakt är okänt. Det synes emellertid som om motivet var att, genom att inskränka tillåtna jaktmedel så mycket som möjligt, åstadkomma ett generellt lägre jakttryck. Förarbetena m m till framför allt 1938 års jaktlagstiftning innehåller inga uttalanden som tyder på att pil och båge skulle ha uppfattats som särskilt oacceptabla vapen.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att vid en eventuell EG-.

anslutning, krav kan komma att ställas på att även Sverige inför bestämmelser som medger jakt med pil och båge jfr avsnitt 2 nedan). .

2. Internationellt

Jakt med pil och båge är tillåten i ett stort antal stater i bl a Nordamerika, Australien, Afrika och Europa. Bland europeiska stater som tillåter jakt med pil och båge kan nämnas Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Finland och Danmark.

 

2 (12)

För jakt med pil och båge i nordamerika gäller i många stater att jägaren skall ha genomgått en speciell utbildning; oftast en utbildning fastställd av National Bowhunter Education Foundation. Jakten bedrivs under andra förutsättningar än i exempelvis Sverige. Jakträtten är i nordamerika inte knuten till markägandet) vilket bl a innebär att den som bedriver jakt inte jagar på egen mark. Ansvaret för viltstammarnas vård och skötsel har därmed visat sig vara mindre hos nordamerikanska jägare än hos t ex nordiska. Stora skillnader föreligger även i andra jaktetiska avseenden och beträffande jaktlagstiftningens innehåll.

För att få bedriva jakt med pil och båge i Danmark krävs ett särskilt utfärdat personligt tillstånd, meddelat av den myndighet som utövar tillsyn över jakten. I de flesta övriga europeiska stater får jakten bedrivas utan andra krav än på att ha genomgått viss utbildning.

Det är ett allmänt känt faktum att respekten för viltet avtar med tilltagande sydlig breddgrad. Även i Europa föreligger därmed avsevärda skillnader i jaktetik och jaktlagstiftning mellan olika stater.

Detta är bl a orsaken till att Sverige och övriga nordiska länder i flera fall funnit anledning framföra protester mot hur jakten bedrivs i sydeuropeiska stater som t ex Frankrike.

Skillnaderna mellan Sverige och andra stater runt om i världen beträffande bl a fauna, naturförhållanden, jakttraditioner, jaktetik, jaktlagstiftning och respekt för viltet är således stora. Också skillnaderna mellan de nordiska staterna har ansetts vara så stora att t ex Nordiska Rådet funnit det omöjligt att åstadkomma en gemensam nordisk jaktlagstiftning. Dessa förhållanden gör det generellt svårt att omsätta jaktliga erfarenheter vunna i andra länder här i landet. Det gäller även jakt med pil och båge.

3. Bågen

Vid en bedömning av jaktbågen som jaktredskap ligger det nära till hands att göra jämförelser med de pilbågar vi är vana att se t ex primitiva folk ännu använda. Dagens jaktbågar har emellertid inget annat gemensamt med dessa vapen än funktionsprincipen. .

Bågskyttet blev olympisk tävlingsgren redan år 1900. I Sverige beräknas det idag finnas ca 6.000 aktiva bågskyttar. I seklets början användes pilbågar av trä. Under 1940-talet lanserades stålbågen.

Därefter har materialet i bågarna successivt förbättrats. Numera tillverkas bågarna vanligen av glas- eller kolfiberlaminat med en mittsektion av ädelträ eller aluminium.

Förr använde bågskyttarna mest s k långbågar. De kan förenklat uttryckt beskrivas som ett stycke trä vars ändar böjts ihop och försetts med en sträng. Dessa bågar är stumma, men utvecklar ändå en

3 (12)

viss kraft. Numera används mest s k recurvebågar, vars ändar (under och överlemrnar) formats i svaga bågar för att ge pilen större kraft i släppet (avfyringen). De första recurvebågarna var av trä med glasfiberlaminerade lemmar. Numera är dessa bågar än mer sofistikerade, såväl vad beträffar material som konstruktion. De kan t ex vara delbara så att lemmarna kan bytas, alltefter behov av att kunna variera kraften i bågen. Tävlingsbågarna har en dragstyrka som varierar mellan 30-45 Lbs (1 Lbs = ca 0,5 kg)

Som jaktbågar används idag framför allt s k compoundbågar. De är kortare än de traditionella lång- och recurvebågarna och är konstruerade på ett helt annat sätt. Betecknande för dessa bågar är att de i uppdraget (när bågen spänns) kan lagra energin osymmetriskt (mer i början än i slutet). Det åstadkoms genom en invecklad konstruktion med exentriskt lagrade kammar (hjul) som är förbundna med bågsträngen via kablar. De har vidare justerbara lemmar. Det material som används i dessa bågar och deras konstruktion är resultatet av modem teknologi, där bl a cad-cam-teknik utnyttjats. Compoundbågarna medger att endast 30% av bågens energi belastar skytten vid uppdragningens slutfas. Det innebär att det blir lättare att hålla bågen uppspänd och därmed även att sikta och skjuta med högre precision. Dragstyrkan varierar mellan 55 och 100 Lbs. En modern jaktbåge utvecklar således avsevärt mycket mer energi än en tävlingsbåge.

4. Pilen

Vid seklets början tillverkade skytten själv sina pilar, uteslutande av trä. Numera tillverkas pilarna av lättmetallegeringar eller kolfiber.

Pilarna tillverkas med mycket hög precision vad beträffar vikt, jämnhet i materialet, rakhet och cylindrisk form.

De pilar som används för tävlings skytte respektive jakt har stora olikheter, framför allt vad beträffar spetsarnas konstruktion, funktion och utseende. Tävlingspilen har spetsar som väger 2-5 gram, vars enda uppgift är att "nagla fast" pilen i tavlan. Den färdiga pilen väger 15-25 gram. Fjädrar och nockar (pilens bakre del, som ligger an mot strängen) är som regel tillverkade av plast.

En jaktpil, som är längre än en tävlingspil, väger 28-45 gram. Den har större fjädrar, ofta av kalkon, som styr pilen effektivt. En jaktpil skall vara tung och snabb. En jaktpil avsedd för jakt efter högvilt (älg, björn, hjort, etc.) har en vass spets med hög genomträngningsförmåga, även i ben. Spetsen har vidare vanligtvis två till tre triangulära rakbladstunna (0,25 mm) och -vassa blad monterade i pilens längdriktning. Skärpan i bladen är av väsentlig betydelse för pilens verkan i viltet. Vanligtvis används rostfritt kirurgstål i bladen bl a för att förhindra att de splittras.

4 (12)

Vid jakt efter mindre viltarter (mindre än rådjur) används en hel rad olika andra spetskonstruktioner.

5. Skjutavstånd

För jakt med en modern pilbåge (compoundbåge) gäller skjutavstånd upp till ca 30 meter när det gäller högvilt. För mindre vilt gäller kortare avstånd. Det ställs därför stora krav på bågjägarens förmåga att bedöma avstånd. I det avseendet ställs således samma krav på bågjägaren som på den jägare som jagar med hagelvapen, vars verkans avstånd är ungefär detsamma.

Vid användning av pil och båge lossas ytterst sällan pilar mot vilt i rörelse.

6. Precision

Inom jaktbågens verkansavstånd (ca 30 meter) är dess precision jämförlig med precisionen hos ett kulvapen på ca 100 meters skjutavstånd. Det innebär att pilen och bågen har precision tillräcklig för att träffa ett föremål med mindre än ca 5 centimeters diameter på 30 meters skjutavstånd.

7. Effekt

Jaktpilens verkan i viltet skiljer sig avsevärt från verkan av t ex en kula från ett kulvapen. Orsakerna är flera.

Kulans energi kan bäst beskrivas med begreppet anslagsenergi.

Kulor som används vid jakt efter högvilt i Sverige har vanligtvis en vikt omkring 11 gram och en hastighet 100 meter från vapnets mynning runt ca 700 meter/sekund. Anslagsenergin är strax över 2.000 Joule (ca 200 kilogrammeter).

Kulan består av en yttre mantel av tombak (kopparlegering) som.

omsluter en blykärna, utom i kulans yttersta spets. Kulan är på det sättet konstruerad för att vid anslaget i viltet "svampa upp" (plattas till) kontrollerat till minst sin dubbla diameter för att därmed effektivare kunna trasa sönder vävnaderna och avlämna så mycket av sin energi som möjligt i djurkroppen. Vid anslaget i viltet orsakar den höga anslagsenergin en kraftig stötvåg i kroppens vävnader och vätskor som. skapar skador inom ett relativt stort område runt kulan.

Därtill kommer kulans direkta mekaniska effekt, avsedd att trasa sönder vävnaderna och åstadkomma en snabb avblodning.

Kroppens blodkärl är, förenklat beskrivet, omgivna av nerver vars uppgift är att bl a registrera om skador sker på kärlen. Aktiveras

5 (12)

nerverna leder detta till att kärlet dras ihop, varvid avblodningen hämmas. Kulans verkningssätt i viltet är härmed negativ, eftersom dess kraftiga mekaniska verkan orsakar en ihopdragning av blodkärlen som i sin tur leder till en relativt sett långsam avblodning.

Kulans penetrationsförmåga är avhängig dess konstruktion. En helmantlad kula, som inte är konstruerad för att "svampa upp", har maximal penetrationsförmåga. Den orsakar mycket små vävnadsskador, medan skadorna från de stötvågor den ger upphov till är oförändrade. Penetrationsförmågan hos en kula avsedd för högvilt varierar beroende på konstruktion. Generellt kan sägas att ju "mjukare" kulan är (plattas till lättare), desto sämre penetrationsförmåga har den. Den egenskapen medför att en kula vid anslag i ben eller tjock hud initialt kan förlora hela sin energi och därmed ge upphov till svåra skadskjutningar.

Jaktpilens energi kan däremot bäst beskrivas med begreppet rörelsemängd. Pilens vikt har därmed större betydelse än dess hastighet. För kulan gäller det omvända förhållandet. Effektskillnaden mellan en jaktpil och en kula skulle därför kunna liknas vid effektskillnaden mellan en dieselmotor respektive en bensinmotor. Trots samma hästkraftsantal är dieselmotorn segare och starkare.

Jaktpilen väger mer än en kula. Den har hög rörelsemängd och bl a därför stor penetrationsförmåga. Den senare egenskapen beror också på att pilen vid träff i djuret inte "svampas upp", utan bibehåller sin tvärsnitts area (som är nästan O). Den vassa yttersta spetsen tränger undan vävnaderna i stället för att trasa sönder dem. De vassa eggarna skär därefter av blodkärlen i vävnaderna. Det senare sker på sådant sätt, och det är kanske den viktigaste skillnaden mellan verkan av en jaktpil och en kula, att blodkärlens nerver inte retas.

Därför sker blodavtappningen mycket snabbt, relativt sett snabbare än efter en träff av en kula. Hela blodtrycket, motsvarande ca 2 meters vattenpelare, svarar därmed ohämmat för avblodningen.

Jaktpilens verkan i jämförelse med kulans, kan i det här avseendet bäst liknas vid skillnaden mellan att skära sig med ett rakblad och att såga sig med en såg. Det förra såret blöder ymnigt och länge, medan det senare blöder obetydligt och kort.

.

Studier har visat att jaktpilen, vid träff i det centrala träffområdet (hjärta-lungor), leder till medvetslöshet och död lika snabbt som en kula. Samma studier har också visat, vilket är särskilt viktigt att notera, att jaktpilen vid träff utanför det centrala träffområdet, snabbare leder till medvetslöshet och död. Det beror på det omedelbara blodtrycksfall som blir följden av att blodkärlen skärs av utan att reta dessas nerver. Jaktpilen och -bågen har därför minst lika effektiv dödande verkan som kulvapnet.

En dansk undersökning visade att av 112 rådjur, hjortar och vildsvin som påskjutits och dödats med pil och båge, hade i 70% av fallen

6 (12)

pilen passerat rakt igenom djuret. Vidare visades att djuren efter påskjutning med pil och båge uppvisade beteenden som överensstämmer med vad som gäller för jakt med kulvapen. Mer än 50% av djuren föll inom 50 meter från skottplatsen och endast ca 12% föll på längre avstånd än 100 meter från skottplatsen.

8. Skadskjutning

I flera stater har studier av skadskjutningsfrekvensen med pil och båge genomförts. Det har emellertid visat sig vara mycket svårt att försöka översätta resultaten till svenska förhållanden. Skälen härför har delvis redovisats under avsnitt 2 (sid 1).

Studier genomförda i framför allt USA tyder på hög skadskjutningsfrekvens. Studierna har emellertid stora brister som gör dem svåra att tolka. Ett av de viktigaste skälen till att studierna i USA visar på hög skadskjutningsfrekvens torde bero på att man inte får använda eftersökshund. Det betyder att många dödsskjutna djur aldrig återfinns och därför i stället kommer att påverka skadskjutningsfrekvensen negativt. Studierna har ofta genomförts som enkätundersökningar, vilket enligt vissa forskare anses ge upp till fyra gånger fler skadskjutnings angivelser. Dessutom har enkäterna genomförts först efter jaktsäsongen, vilket också ger stora felkällor.

Troféjakten är utbredd i USA, vilket medför att många jägare helt enkelt överger ett fällt vilt med för liten trofé, för att i stället försöka finna ett djur med en större (tag-systemet). Det övergivna viltet anträffas då senare och uppfattas som dött på grund av skadskjutning. Vidare förekommer det att redan påskjutet vilt fälls av andra jägare eller helt enkelt stjäls innan jägaren hittar djuret;

beteendet är följden av hög jägartäthet. Det leder också till felaktiga uppgifter om skadskjutning. Vidare rapporteras ofta dött vilt av flera jägare. Till detta kommer faktorer som andra jakträtts- och markägarförhållanden, andra jaktetiska värderingar och annan jaktlagstiftning.

Ett annat förhållande som påverkar skadskjutningsfrekvensen är att jaktpilen efter skott så gott som alltid anträffas, varvid blod på denna ger direkt besked om skadskjutning inträffat eller ej. Vid jakt med kulvapen finns inte denna möjlighet. Det betyder att skadskjutningsfrekvensen med kulvapen blir undervärderad.

En undersökning i New Jersey, USA, visade att 11% av antalet fällda vitsvanshjortar inom ett 900 hektar stort område, utgjordes av djur som inte hade hittats av jägaren, men senare återfunnits döda. Inget av dessa djur hade dött på grund av skador orsakade av någon bågjägare; samtliga hade dött av skador orsakade av skjutvapen. Vid en annan studie i samma stat undersöktes 1.173 hjortar med avseende på skadskjutningsfrekvens. Endast åtta djur var skad-

7 (12)

skjutna av bågjägare.

En annan undersökning i USA gällde skadskjutningsfrekvensen vid jakt med pil och båge efter wapiti. Vid denna undersökning registrerades 50 påskjutna djur, av vilka 41 djur genast återfanns döda. Fyra fälldes eller iakttogs friska vid senare tillfällen. Återstående fem djur (8%) antogs därmed vara skadskjutna. .

Ytterligare en annan undersökning i USA visade att bågjägare lämnade 0,7 skadskjutna hjortar per 100 jaktdagar, medan jägare med skjutvapen lämnade 1,02 skadskjutna hjortar per 100 jaktdagar.

Av 82 funna hjortkadaver var 17% påskjutna med pil och båge samt 67% med skjutvapen.

I sydöstra USA fälldes 1.002 hjortar med skjutvapen för undersökning av skadskjutningsfrekvensen. Av. dessa var 76 skadade, varav 21 av skjutvapen och 5 av jaktpilar.

I Danmark har motsvarande undersökningar visat att skadskjutningsfrekvensen för jakt med pil och båge ligger runt 5% av totala antalet påskjutna hjortar och rådjur. För småvilt gäller ca 2,5%.

Sammanfattningsvis kan skadskjutningsfrekvensen med pil och båge uppskattas till ca 5%. En svensk undersökning om skadskjutningsfrekvensen vid jakt efter rådjur med skjutvapen tyder på att vart sjätte rådjur (17%) skadskjuts (Lars Alm). Andra svenska undersökningar har visat skadskjutningsfrekvenser för för rådjur på minst 2,5% (Statens Veterinärmedicinska Anstalt), för rödräv på mellan 2,5 och 39% (Torsten Mörner respektive Jan Englund) och för gäss på mellan 30 och 60% (Jakt och Viltvårdsberedningen).

9. Skador

Under avsnitt 7 (sid 4) har skillnaderna i effekt mellan en jaktpil och en kula redovisats. Av detta framgår att jaktpilen skär av vitala kärl och vävnader, medan kulan trasar sönder dem. Det innebär att en skadskjutning orsakad av en jaktpil ger upphov till ett skärsår som initialt blöder kraftigt. Blödningen medför att såret renas av sig själv.

Ett sådant skärsår läker därför effektivare utan påtaglig infektionsrisk. .

En kula trasar sönder vävnaderna och drar med sig hud fragment, hår och smuts in i såret. Såret från kulan blöder dessutom mindre. Det medför att såret inte har någon egentlig självrenande förmåga.

Skador orsakade av kulskott leder därför oftare till infektioner och en plågsam död för det skadade djuret.

Tillförlitliga undersökningar visar också att tillfrisknandet för djur påskjutna med pil och båge är större än för djur påskjutna med kula.

8 (12)

En undersökning genomförd i USA visade att 88% av hjortar skadskjutna med jaktpilar tillfrisknade, medan endast 74% av hjortar skadskjutna med kula tillfrisknade.

10. Jakttryck

Jakt med pil och båge bedrivs runt om i världen efter i stort sett de flesta viltarter. Genomförda undersökningar visar att jaktpilen och -bågen har betryggande kapacitet att på ett djurvänligt sätt fälla i vart fall de viltarter som är tillåtna för jakt i Sverige.

För framför allt rådjuret gäller idag att avskjutningen är för låg. De ökande rådjursstammarna medför alltmer oacceptabla skador på skog och gröda samt trafikolyckor. Trots utsträckt jakttid i många län är avskjutningen ännu otillräcklig. När det gäller rådjuret skulle bågjakten således kunna tänkas bidra till en viss, om än marginell, ökad avskjutning.

För övriga tänkbara viltarter (framför allt hjort och småvilt) skulle bågjakten sannolikt inte medföra något ökat jakttryck av betydelse.

Här bör noteras att rådjuret och haren är centrala arter i svensk jakt.

11. Effektivitet

En bågjägare är hänvisad till att försöka smyga sig på viltet eller att vänta ut det vid viltväxlar eller motsvarande: Han måste på viltets villkor komma viltet så nära som ca 30 meter innan han kan släppa sin pil.

För den jägare som använder skjutvapen är förhållandet annorlunda. Jagar han med hagelvapen, drivs djuret med hjälp av drivande eller stötande hundar eller av drevfolk i passet. Hans egen förmåga att närma sig viltet är därmed inte utslagsgivande för möjligheterna att komma till skott. Också de jägare som använder kulvapen, som medger att skott kan lossas på avstånd upp till i vart fall 150 meter, har av naturliga skäl lättare att komma till skott. För smyg- och vaktjägaren gäller dock att jakten bedrivs på ett sätt som liknar bågjägarens, även om skjutavstånden generellt är mer än dubbelt så långa.

Av själva bågjakttekniken och bågjaktens övriga förutsättningar följer således att betydligt färre vilt kan fällas per jakttillfälle än vid jakt med skjutvapen. Tillgängliga undersökningar tyder på att det behövs upp till 20 gånger fler jakttillfällen per fällt vilt för bågjägaren. Ur den synvinkeln är bågjakten ineffektiv.

Bågjakten är emellertid effektiv på det sättet att den medger att

9 (12)

fler jägare kan jaga per arealenhet, vilket inte minst från ekonomisk synpunkt kan ha betydelse för markägaren.

12. Säkerhet

En jaktpil kan inte rikoschettera som en kula. En pil som passerat genom ett vilt, har vidare inte kraft kvar att förflytta sig mer än några meter bortom målet. Eftersom jakten ofta bedrivs från skjuttorn eller s k tree-stands är pilfånget effektivt (snett nedåt). En felskjuten pil kan därför inte göra någon skada. Jakttekniken är även i övrigt sådan att olyckor är i det närmaste uteslutna. I jämförelse med hagelvapnet, som också är ett korthållsvapen, är pilen och bågen säkrare. Hagelvapnets mer än hundra projektiler medför betydligt större säkerhetsrisker än jaktbågens enda.

13. Rekreationsvärde

Flera undersökningar utförda här i landet har visat att rekreationsvärdet i jakten idag är större och har större betydelse än t ex köttvärdet. Åtminstone en statlig utredning (Jaktmarksutredningen) har därför tillsatts enbart för att undersöka möjligheterna att öka antalet jakttillfällen.

Av avsnitt 11 (sid 8) framgår att bågjakten är ineffektiv, eftersom den kräver upp till 20 gånger fler jakttillfällen per fällt vilt än jakt med skjutvapen. Av den anledningen är rekreationsvärdet i bågjakten större än i alla andra jaktformer.

14. Köttvärde

Som framgått av avsnitt 7 (sid 4) föreligger stora skillnader mellan jaktpilens och kulans verkan i viltet. Härav följer att mindre skador uppstår på en djurkropp från ett vilt som fällts av en jaktpil. Därmed blir också mindre kött förstört. Bågjakten ger därför generellt djurkroppar med högre köttvärde. Ju mindre viltet är, desto större betydelse har denna faktor.

15. Störningar

En grundläggande förutsättning för att bågjägaren skall komma till skott är att han inte stör det vilt han skall jaga, En annan förutsättning är att jakten bedrivs i marker där viltet inte är utsatt för störningar av människor. Av dessa anledningar ligger det i bågjaktens natur att den inte är störande, varken för människor eller vilt.

Buller från skjutvapen upplevs av friluftsutövande människor som

10 (12)

särskilt störande. Detsamma gäller t ex hundskall från drivande hundar. De flesta jaktformer som utövas med skjutvapen förutsätter vidare att jägaren står på pass. Jägaren är därmed exponerad för friluftsutövande människor på ett sätt som också uppfattas som störande. Bågjakten går däremot ut på att bågjägaren varken skall synas eller höras; det är enda möjligheten att komma till skott.

Bågjägaren orsakar således inte något buller, han jagar inte med hund och han är inte "synlig" för andra friluftsutövare.. Detta betyder att bågjakten är en jaktform som stör människor och vilt extremt litet.

16. Konkurrens

Tillkommer en kategori jägare ligger det nära till hands att tro att .

det finns risk för att andra jägare och nyttjare av naturen uppfattar den som en konkurrent; i det här fallet om jaktmarker, jakttillfällen och vilt.

Jakträtten är i Sverige som bekant knuten till markägandet. Det innebär att markägaren, eller om jakträtten är utarrenderad, jaktarrendatorn, ensam har bestämmanderätten över jakten på sin mark.

Han har därmed frihet att inom ramen för jaktlagstiftningen bedriva jakten på det sätt han finner lämpligt. Det medför i sin tur att han inte behöver ta hänsyn till andra kategorier jägare; andra jägare påverkas ju inte av hans jakt, såvida inte jakten bedrivs oansvarigt och i strid med gällande bestämmelser. Från denna synpunkt kan således inte bågjakten uppfattas som en konkurrerande jaktform.

Studier i USA har visat att upp till 80% av bågjägarna också jagar med skjutvapen. I Danmark är det än fler. I USA råder konkurrens endast i fråga om jakttiden; bågjägarna har längre jakttid till sitt förfogande än övriga jägare. I övrigt råder inte någon konkurrens, vilket sannolikt beror på att det egentligen inte är fråga om två kategorier av jägare utan om en enda.

Konkurrens kan däremot tänkas uppkomma gentemot andra nyttjare av naturen än jägarna, d v s människor som utnyttjar naturen med stöd av allemansrätten.

I Danmark har för närvarande ca 250 personer rätt att bedriva jakt med pil och båge. I Sverige skulle antalet bågjägare inledningsvis kunna antas komma att uppgå till mellan 1.000 och 2.000 personer om jakt med pil och båge tillåts. Även om de flesta kommer att jaga i södra delarna av landet, är det knappast sannolikt att någon konkurrens skulle komma att uppstå med det rörliga friluftslivet. Antalet bågjägare är helt enkelt för få. Det ligger för övrigt också i .bågjägarens intresse att undvika marker med ett frekvent rörligt friluftsliv jfr avsnitt 15, sid 9).

11 (12)

17. Illegal jakt

Som redovisats i bl a avsnitt 11 (sid 8) är bågjakten ineffektiv.

Jaktbågen är också ett relativt otympligt vapen. Det går t ex knappast att använda i ett fordon. En bågjaktutrustning är dyr, dyrare än de flesta skjutvapen. Det är också svårt att lära sig hantera pil och båge effektivt. Slutligen går det inte att skjuta med pil och båge i dåligt ljus. Jaktbågen och -pilen är av bl a dessa skäl betydelselösa i samband med illegal jakt.

Att jaktbågen, och även andra typer av bågar, är ointressanta som jaktvapen vid illegal jakt, visas av att endast ett fåtal fall finns belagda då jaktbåge och -pil använts vid sådan jakt. Detta trots att varken pil eller båge är tillståndsbelagda enligt vapenlagstiftningen och därför kan köpas fritt. Dessutom beräknas minst 6.000 bågar lämpliga för illegal jakt redan finns i svenska hem.

. ---------------

Naturvårdsverket har erhållit en ansökan från Svenska Bågjägareföreningen om tillstånd att få bedriva jakt med pil och båge. Jakten skulle enligt föreningen få bedrivas enligt dansk modell, d v s med stöd av personliga tillstånd. För att erhålla sådant tillstånd skulle bl a krävas avlagd komplett Jägarexamen och Internationell Bågjägarexamen. Vidare skulle tillstånden reglera var, efter vilka viltarter, med vilka bågar och pilar samt under vilka övriga omständigheter jakten fick bedrivas.

Enligt verkets mening finns tre alternativ till beslut, nämligen att

1. Avslå ansökan.

2. Meddela tillstånd för en begränsad försöksverksamhet under ledning av naturvårdsverket och under överinseende av Statens Veterinärmedicinska Anstalt.

Jakten skulle få bedrivas efter någon av följande grupper av vilt.

a. Samtliga viltarter som är tillåtna för jakt.

b. Vildsvin, dovhjort och mindre vilt, framför allt rådjur.

c. Vildsvin, dovhjort och mindre vilt än rådjur.

Jakt skulle vidare få bedrivas på någon av följande kategorier av marker.

d. I vilthägn och på öar.

12 (12)

e. Endast i vilthägn.

f. Marker som bestäms i samråd med naturvårdsverket utan begränsning till vilthägn och öar.

I detta sammanhang bör påpekas att rådjuret dels är central viltart i svensk jakt, dels inte förekommer i vilthägn.

3. Meddela personliga tillstånd enligt den danska modellen, utan andra begränsningar än vad som framgår av respektive tillstånd.